tröttsam vandring utåt dessa trakter. Vår beskedlige värd, visande oss samma välvilja som var vanlig hos forntidens Vikboar mot främmande, förde oss till några inhuggningar på Kärrshöle och Dale ägor i närheten af Kongshamn och Sotehufvud. Vi sågo här några kors och bomärken, som icke voro med sten inslipade, utan med jern dels inhuggne dels inhackade. Sådane finnas till en stor myckenhet i Tanums och Qville skärgård, och ha naturligtvis ingen slags gemenskap med de så kallade hällristningarna. Denna vandring var lång och besvärlig, men medförde intresse. Ju närmare vi nalkades hafsytan, dess jemnare voro bergshällarne, som hafssvallet fordom afrundat. I klyftorna lågo flerestädes sammanvräkta mergelbäddar. Vi funno i ett stort dike, som tillkommit för uttappning af en sumpig äng, mycket väl bibehållna snäckor. Flere ännu sammanhållande ostronskal lågo här på blå sjölera.
Från Omborseröd togs vägen tillbaka om Tossene kyrka. Härifrån till Röds gästgifvaregård lifvas höjder och dalar af några löf- och barrträd. I denna nejd ligger Åby sätesgård nära en smal och lång hafsvik, nemligen Åbyfjärden. Denna vackra egendom tillika med Sundsby sätesgård å Tjörn tillhörde Befallningsmannen öfver Dragsmarks län Thomas Dyre, som hade med sin fru Margareta Hvitfeldt en enda son. Sedan bemälte herre afsomnat 1651, och denne son några år derefter aflidit på en utländsk resa; donerade samma fru 1664 sina båda sätesgårdar till underhåll för ynglingar från Bohuslän, hvilka studerade vid Göteborgs Gymnasium. Ehuru hon utfärdat häröfver ett gåfvobref i de bestämdaste ordalag med bifogad förbannelse öfver den der sökte framdeles göra förändringar i hithörande stadgar, och ehuru Konung
