116
gullglans. Jag tyckte mig derefter se, huru den högsinte Axel Thorsson och den bäfvande Skön Valborg stodo här i hofvets och kapitlets öfvervaro hållande mellan sig det handkläde, vid hvars afskärande de för evigt åtskildes, och huru finger- och armringar, trohetens uråldriga sinnebilder, återlemnades. Jag tyckte mig se, huru Håkan Konungasonen, stolt öfver maktens och listens seger öfver den förkrossade kärleken, uppskrämdes af fiendens hastiga inbrott, huru han anropade sin kränkta medtäflares biträde och stupade med honom. Jag tyckte mig se, huru den förgråtna tärnan utdelte alla sina dyrbarheter åt kyrkor och kloster, anförvandter och vänner, huru hon lät under from andakt mullkasta sig och inträdde dödsblek under klockornas hemska ljud inom den graflika cellen. Men med åren och forskningen försvinna liksom strömoln för höstvinden dessa ljufva tankebilder. Flere af de glada personer, med hvilka jag besökt Bokenäs, ha redan samlats till sina fäder. Jag skulle nu ej återsett detta ryktbara ställe med samma känslor öfver ett mästarverk i grus. Jag skulle ej suckat öfver den rena kärlekens olyckliga utgång. Jag skulle snarare vid åsynen af Mariakyrkans ringa lemning klandrat den sorglöshet, hvarmed våra embetsmän handha de goda författningar, som förbjuda en dylik förstöring. Jag skulle måhända betviflat, om en Skön Valborg varit utsatt för den hårda pröfning, som med lifliga färger skildras i hennes urgamla visa. Åtminstone skulle jag betviflat, om denna qvinna här hvilade, enär hennes grafställe uppvisas på flera ställen i norden[1].
- ↑ Jemför Nyerups och Rabbeks udvalgte Danske Viser, 3 D. 1 Afsnit. s. 425-430.
