Minne. ”Underligt är ock, att krutröken af samma mordskott ännu 1731 på sotsängen så starkt slog en viss Svensk Grefve — — —t i näsan, att Kyrkoherden Tollstadius med all sin anda knappast förmådde bortblåsa den”[1]. Kortligen, vi veta redan så mycket, att vi knappast önska ytterligare bekräftelse på detta nidingsverk. Det vore emellertid en tillfredsställelse att hoppas motsatsen vara en möjlighet, helst dåtidens höga vederbörande genom åtskilliga mått och steg, hvarom nedanföre, ådragit sig en skugga, som ingen kronas glans kan skingra. Jag bekänner, att en sådan möjlighet någon gång föresväfvat mig.
De trenne herrar, som 1746 undersökte Carl XII:s lik, saknade anatomiska studier och jemväl erforderliga insigter för bedömmande af särskildta skottvapens olika verkningar. Har denna långa och smala benöppning å högra tinningen tillkommit genom en eller tvenne fina kulor, hvilka mattade af hjernmassan ej förmått genomborra utan utsprängt motsvarande sidan af hufvudskålen, eller har icke denna benöppning kunnat genom skinnets sammantorkande och tilltryckande deröfver synas smalare än den verkligen är, eller har icke en spillra af en bomb, hvilken sprungit i närheten af bröstvärnet vid högra sidan om Konungen, haft nog styrka att på kanten intränga i och förstörande utgå ur hufvudskålen? Om en eller tvenne kulor ha inträngt, är det helt naturligt, att Konungen fallit för en mördare, då nemligen ingen kula i så sned riktning kunde komma från fästningen. Om deremot en skärfva af en bomb kunnat möjligtvis förorsaka ett dylikt sår, bör härvid erinras, att fienden under denna olyckliga natt kastat från fästningen
- ↑ H. O. Sundelii Norrköpings Minne s, 142.
