Konungen stupat för en fiendtlig kula och en behjertad furste stått i spetsen för hären, Fredrikssten med dess utanverk snart blifvit såsom en naturlig hämd förvandlad till grushögar. Denna tilldragelse liknade en mörksens gerning, som inger dess upphofsmän fasa och feghet. Också liknade icke det plötsliga uppbrott, som härifrån gjordes, ett välberäknadt återtåg från en fästning, som var nära att tagas med stormande hand; det liknade snarare en skamlig flykt, hvarunder man, utan att förföljas af någon fiende, icke allenast efterlemnade några kanoner, mörsare och belägringsredskap och andra krigsförnödenheter, utan öfvergaf sjuka och döda i husen och på vägarna. Ja, Norska bönder gjorde tillochmed några fångar[1].
Prinsen af Hessen skyndade till Stockholm, för att njuta frukten af sina lyckade planer. Kanonerne bortsläpades från Sundsborg till Strömstad, hvarest stora krigsförråder och flere batterier förefunnos. Följande våren kommo transportfartyg under betäckning af galerer och pråmar till Strömstad för att afhemta kronans tillhörigheter. Sedan man lastat, men afbidade under god vind några styckens intagning, kommo två eller tre Danska örlogsskepp med några mindre fartyg och lade sig utanför vid Kosteröarna. – Strömstad är för en fiende svår att nalkas. Den käcke Tordenskiöld, som 1717 sökte med trenne örlogsskepp, sex galerer och en pråm intränga till Strömstad, måste, ehuru här då saknades behöfliga strandbatterier, draga sig med betydlig uppoffring tillbaka. Några och tjugo Norska kanonslupar, hvilka i våra dagar ville
- ↑ Sammlung verschiedener Berichte, auch Staats-Schrifften den Tod Caroli XII; besonders aber die Erhebung der Königin Ulricæ Eleonoræ auf den Schwedischen Thron betreffend. Freystadt, 1719, s. 18.
