Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161

Böklefven, öfver hvilken man uppkommer från Ideslätten, är ganska lång och mycket brant. Vägen slingrar sig sedan mellan och öfver bergskullar och moras i omgifning af barrskog.

Nära Prestbacka gästgifvaregård spegla sig skogbeväxta branter i Örsjön, som är temligen stor. Här ligger en träkyrka, som till torn, långhus och kor är så enkel, så konstlös, att hon, en motsats af de nyssnämnda helgedomarne, liknar vår tids Svenska landtkyrkor; det vill säga, att hon kunde af den enfaldige kallas vacker.

Öfver en smal vik af Kornsjön, nemligen Högsundet, inkommo vi öfver en ny träbro på Svenska gränsen till Högens gästgifvaregård, som ligger ej långt derifrån å en ansenlig landthöjd. Från Fredrikshall till Högen kunde man före 1814 knappast framkomma till häst, och nu är mellan dessa ställen en, ehuru backig, dock mycket stor och ganska god väg.

Resan fortsattes till Lundby gästgifvaregård på en likdan väg, hvilken öppnades 1822. Härifrån passeras dels skogsbackar, dels ljunghedar. Månget multnadt tall- och björkträd ligger häromkring, en följd deraf, att ved och virke icke kunnat före vägens anläggning föryttras. Dessa föga odlade trakter ha några täcka utsigter. Ett ställe fästade i synnerhet vår uppmärksamhet. En kulle till venster beskuggade vägen med grofva tallar och lummiga björkar och en insjö till höger framglänste mellan skogbeväxta stränder. Vi hotades med ett åskväder, men molnen skingrades och solstrålarne frambröto. Fjälltrastar lifvade skogen med sina gälla drillar och trenne örnar kretsade luften med stilla vingar öfver insjöns spegelklara yta.