170
lösa stycken och andra måste genom vittring försvunnit. Härvarande figurer intaga en sträcka af 20 fot i längd och 8 i bredd; många sådane förekomma å den större hällen, men få å den mindre. Här märkas äfven afbildningar efter en ganska liten, naken fotsula och en mycket stor hand, hvilka visa sig uppenbarligen vara sednare inskärningar. Dylika tillsatser äro icke svåra att göra i en bergart, som kan med lätthet ristas med en knifsudd. Härvid bör dessutom erinras, att, då våra vanliga hällristningar klarligen synas vara inslipade eller inknackade med stenredskap, det tyckes, som denne blifvit med en hvass jernhacka inhuggen; men vid närmare påseende finner man, att denna bergart vittrar prickvis, och att figurerne således äro härliksom annorstädes inslipade eller inknackade med sten- ej med jernredskap. Af en ofantlig mängd hällristningar har jag aldrig förr funnit någon, som icke varit inslipad eller inknackad på urbergshällar och icke synnerligen långt aflägsen ifrån ehuru temligen upphöjd öfver hafsytan. Den starkare vittringen bevisar, att en ganska lång tidrymd förflutit, sedan desse figurer inslipades, och läget ådagalägger, att, hvad jag länge förmodat, de hällristningar, som förekomma vid våra kuster, måste af nordens urinvånare varit å sjelfva strandklipporna anbragte. Vid denna insjö har nemligen ingen vattenminskning eller landthöjning förändrat hällristningens ursprungliga förhållande till vattenytan, såsom fallet varit vid hafsstränderna. Ifrågavarande minnestafla röjer äfven, att våra urfäder med beväpnade kanoter omkringvrukit på Venern, hvilken, ehuru Rogvarpen icke sjunkit, förmodligen på den tiden stått något högre än nu. Det förtjenar för öfrigt i hög grad att undersökas, om några flere
