föregått, de arbeten, som här blifvit nedlagde, de riksmöten, som här blifvit hållne. Det fordrades icke ett lusthus, det fordrades ett palats för att inrymma skildringarne af alla de slagtningar, alla de sammanträden, alla de ståtligheter, som här i skiftande grupper framställde sig. Vi vilja icke häröfver utbreda oss. Berättelsen kunde möjligtvis bli lika tråkig, lika tröttande, som den ljunghed vi genomforo.
Emellertid kunna vi icke undgå att erinra om det märkvärdiga sjöslag, som 1062 hölls vid mynningen af Nissan. Konungen i Danmark Sven Ulfsson och Konungen i Norge Harald Hårdråde, den förre med 300, den sednare med 150 skepp började här Larsmesseafton en drabbning, som fortsattes hela natten. Slutligen blefvo Danskarne öfvermannade och deras olycklige Konung undkom genom sin motståndare Håkan Jarls ädelmod. Denne Konung blef under en simpel förklädnad och ett diktadt namn undanhulpen till en bondgård. Här framsattes vatten till tvagning samt något till förtäring. Husmodren, som försport Norrmannens seger, sade: ”Vi äro olycklige för vår Konung, han är både halt och rädd.” Icke nog härmed. När han torkade sig på midten af handduken, ryckte hon den ifrån honom och sade: ”Föga måtte du hafva lärt; det är torparelikt att väta hela duken på en gång.” Efter måltiden bortred Konungen åt skogen beledsagad af en vägvisare. Den skog, hvartill Sven Ulfsson tagit sin tillflykt, har längesedan försvunnit; men de grafhögar, som ligga på den ödsliga ljungheden, torde vara minnesvårdar öfver de fallne Danskar, hvilka af bönderna blefvo på Harald Hårdrådes befallning jordade.[1]
- ↑ S. Sturl. Harald Hårdrådes Saga Kap. 63—67.
