altarprydnaden förlorar den strålglans, som tillhör det allraheligaste. Ett upprepande af denna anmärkning är i min tanka så mycket angelägnare, som ifrågavarande anordning bör närmare öfvertänkas, och sedan grundligen försvaras eller rentaf förkastas. — Väl har den stora Vårfrukyrkan i Köpenhamn, som blifvit i sednare tider uppförd, en liknande anordning; men, ehuru en kolossal Christusbild af den vidtfrägdade Thorwaldsen utgör dervarande altarprydnad, hvilar likvisst en dyster halfdager öfver Herrans bord. Apostelbilderne af samma konstnär, hvilka intaga ömse sidor af mellangången, ådraga sig en sådan uppmärksamhet, att byggnaden tyckes egentligen ha för dem tillkommit. — De gamle förstodo att gifva en måttlig dager åt långhus och tvärskepp, på det att de skulle dymedelst kunna genom fönster i öster bereda en skön ljusbrytning öfver altarplatsen. Kupolfönster kunna visserligen till någon del ersätta en sådan ljusbrist, men takfönster äro deremot en uråldrig rökstugsbelysning, som kan såsom nödhjelp användas i en förfelad, men som icke bör skäligen anbringas i en ny kyrkobyggnad.
Det är lika lifvande som fägnande att beskåda hithörande takhvalf. Dessa känslor stegras vid åtankan, att härvarande väldiga bågar och fasta kappor tillkommit för föga mer än ett sekel tillbaka; helst mången församling får nu för tiden åtnöja sig med skröpliga, stundom illa beräknade trähvalf, ja stundom med platta trätak. Ehuru det murbruk, man här användt, ingalunda blifvit väl beredt, eller har den bindningskraft, man kunde med skäl önska, så visar sig likväl ingen spricka. Detta hvalfsätt förtjenar således efterföljd. — Att i en korskyrka utan pilastrar och hufvudbågar slå enkla tunnhvalf är icke allenast fult utan vågsamt, ja ett fuskeri, som man
