Vid södra sidan af kyrkogården låg en liten stenbyggnad, som fästade vår uppmärksamhet. Vi hade i denna trakt sett några dylika, och man sade oss, att desse voro vintergrafvar. Nu erhöllo vi den närmare upplysning härom, att, sedan djup käle hindrar grafning, lik insättas i dessa byggnader och qvarstå der till första vårdag, då stora grafvar öppnas, i hvilka flere tillsammans få gemensamma hvilorum.
Man har, såsom bekant är, några år bortåt försökt genom sammanklamring och igjutning laga spruckna ringklockor. Detta har lyckats i den mån skadorna varit mer eller mindre betydlige och förbättringarne blifvit med mer eller mindre omsorg verkställde. Det är likväl lätt begripligt, att metallen icke kan genom dylik pålappning återfå sin egentliga klang. Sedan klocklappare börjat småningom förlora sitt förtroende i Skåne, tyckas de ha längre upp försökt sin lycka. En sprucken ringklocka skulle nu följande dagen här försökas. Vår gode värd ville, att vi skulle qvarstadna till profringningen skedde. Denna utföll, såsom jag förmodat, på ett föga tillfredsställande sätt.
Det händer tyvärr icke sällan, att äfven goda ringklockor sprängas. Orsaken härtill är helt naturlig. En gammal ringklocka begagnas nemligen ofta sålänge, att den blir genom nötning å slagen mycket förtunnad. Om den då omvändes, så att kläppen får nya slag, kan den ännu en lång följd af år sammanhålla, i annat fall måste en fortsatt nötning å samma ställen dubbelt snarare leda till sprängning. En annan orsak till en sådan skada ligger deri, att den stropp, hvari kläppen hänger, genom sträckning och nötning förtöjer sig. Kraften kommer dymedelst att för starkt inverka på yttersta kanterna, hvarigenom sprickor ej sällan visa sig. Dessa anmärkningar
