196
en fjerdedels mil derifrån inflyter i Venern. Denna elf är vattenrik och störtar sig nära nämnde gästgifvaregård mellan höga klippor nedöfver en ojemn långsluttande bergbotten. Öfver detta fall byggdes 1774, 1775 och 1777 trenne träbroar efter hvarandra, af hvilka tvenne nedrasade. Detta bevisar, huru föga man var på den tiden bevandrad i träbyggnadskonsten. Det vore önskligt, att allmänheten uti ett land, hvarest mycket uppföres af trä, finge bättre insigter i timmermanskunskapen. Detta skulle ofelbart leda till en icke ringa skogsbesparing. Men en dylik brist kan svårligen afhjelpas, sålänge vi sakna länsbyggmästare, som ha åtminstone någon slags vetenskaplig bildning. En mäktig båge af gråsten blef 1810 och 1811 slagen öfver samma fall, hvilken, hvilande på bergbotten, bör med säkerhet trotsa tiden. Vi njöto under öfverfarten en skön anblick af de brusande vattenmassorna.
Ribbingsfors, som har en ansenlig byggnad, ligger på venstra sidan om elfven och barrskog pryder bergskullarna deromkring. Sedan vi passerat denna bro, befunno vi oss i Vestergötland. Vi fingo nu snart icke allenast se gärdesgårdar af trä, ehuru god tillgång här finnes på sten, utan knuthuggne hus, hvilkas betäckningar bestodo af näfver och torf samt upptrafvade trästycken.
Till Torfveds gästgifvaregård var trakten temligen bergig och skogbevuxen. Men derifrån öppna sig jemnare och bördigare dalar och härvarande byar omgifvas af vackra humlegårdar.
Vid Lyrestads kyrka öfverfares Götakanal. Man har talat och skrifvit så mycket för, emot och om detta stora företag, att hvarje bildad Svensk haft tillfälle derom inhemta riktig kännedom, och derom stadga sitt omdöme.
