innan noggranne afritningar och beskrifningar blifvit deraf tagne, få godtyckligt förstöras.
Nära Forshem, hvarest finnas flera gråbergskullar, vidtager den egentliga höjden af Kinnekulle. Vägen slingrar sig uppför en brant backe, hvari flere kalkugnar ligga, och genomskär derefter en hög och tät barrskog. Vid Hönssäter öppnar sig en skön, till en del obegränsad utsigt öfver Venern. Ifrån vägen ofvanom Råbeck nedgingo vi för att bese Mörkeklef. Från höjden ofvanom njutes en herrlig utsigt öfver Venern. Man nedkommer på mer än 100 trappsteg till en grottlik fördjupning, hvarur en stark källåder framväller och hvaröfver en rödbergsklippa i form af ett rundtorn uppstiger. Lummiga träd, som uppskjuta på och under branterna, gifva en angenäm svalka. Vi hvilade vid källans romantiska sorl och njöto af hennes uppfriskande vatten; och nedgingo derifrån på vidpass 50 trappsteg till den sköna park, som utbreder sig derunder. Beklagom den, hvilken icke här under fåglarnes sång stämmes för ljufva betraktelser öfver naturens behag.
Återkomne till vägen qvarhöllos vi ännu en stund af den herrliga utsigten öfver Kinneviken, å hvars motsatta sida Läckö på en brant klippkulle kastar skuggorna af sina väldiga murar och höga torn utåt den kringsvallande Venern. Dystra och glada minnen omsväfva detta åldriga slott, hvarinom Skaras mäktige Biskopar stundom trotsat sjelfva konungamakten, hvarest en de la Gardie fört en furstlig lefnad och hvarifrån han med frikostighet uppmuntrat konster och vetenskaper. Desse stora salar stå öde och kajor genomflaxa de höga tornen och de tomma båggångarna. All prakt har försvunnit. Hvarifrån denna tomhet? Icke eld, icke svärd, icke pest äro härtill
