uppstått å ett ställe, som omgafs af hedningar; helst ingen dylik tempelbyggnad ännu fanns i Roskild eller Lund, hvarest christendomen förr hunnit rotfästa sig. Kortligen Digelii ofvannämnda mening stödjer sig på inga antagliga bevis, och hvarje byggnadskunnig, som kastat en blick på Husaby kyrka, inser, äfven utan historisk ledning, att denne författare ordat, såsom stundom sker, om ett ämne, som han bort i brist på sakkännedom med tystnad förbigå. Att de utmärkte fornforskarne Palmskiöld och Rhyzelius haft samma mening, som nyssnämnde författare, bevisar endast, att de icke mer än denne kände medeltidens byggnadskonst. En författare säger, att man omkring 1780 funnit i muren af Husaby kyrka några gamla handlingar, som visa, att hon blifvit byggd år 1001[1]. Denna uppgift, som jag icke funnit hos någon fornforskare, måste tvifvelsutan vara ett missförstånd. Enhvar, som vet, huru grofva kyrkomurar, isynnerhet sådane, som äro uppförde af sandsten, fukta och stundom förstöra jernklammer och ankaren, inser nogsamt, att inga handlingar skulle i åtta århundraden kunna i en sandstensmur bibehålla sig. Äfven de silfverpenningar, som jag 1835 funnit i södra sidomuren af Lunds domkyrka, voro, ehuru mer än ett århundrade yngre och med omsorg inlagde, till en del skadade. Om jag sjelf hittat några dylika handlingar som de ifrågavarande, skulle jag, om de än haft ålderdomligt utseende, betviflat deras äkthet, emedan mången lättrogen fornforskare blifvit genom en lärd putsmakare missledd; men ingen uppmärksam granskare kan rimligtvis antaga något, som strider mot naturens lagar. Emellertid har man utan all
- ↑ Joh. Carl Linnerhielms Bref under resor i Sverige, Stockh. 1797 s. 70.
