230
Det hade varit obeskedligt, att längre fresta hans tålamod. Vi nedrullade på vägen åt Skara och återkastade några afskedsblickar på den märkvärdiga tempelbyggnaden, den höga slottsruinen och Kinnekulles tvärbranter derbakom. Hvilan efter klättrande i torntrappan och slottsruinen samt efter liflig sysselsättning med afmätningar och afteckningar förljufvades vid åtankan på de märkvärdigheter, som jag redan sett och andra, som jag hoppades snart finna i Skara. Men liksom ingen ros är, enligt ordspråket, utan törne, icke ens den, hvilken Chariten uti Elis, eller den, hvilken Påfven i Rom tilldelte sina utkorade, så är ingen fägnad utan motsvarande betänklighet. Jag började nemligen närmare begrunda, hvad lärde skulle säga om mina symboliska förklaringar. Denna tanka härleddes deraf, att tvenne af de grundliga recensenter, som behagat godhetsfullt granska min beskrifning öfver Lunds domkyrka, förklarat sig emot mina åsigter rörande medeltidens sinnebildslära. Jag erinrade mig derföre i afseende härpå några skäl, hvilka jag torde nu böra i korthet anföra.
Forntidens äldsta byggnadskonst var symbolisk. Ecbatana hade sju ringmurar. Deras bröstvärn, som höjde sig öfver hvarandra, pryddes med särskilda färger. Det första hade nemligen hvit, det andra svart, det tredje purpur, det fjerde blå, det femte röd anstrykning, det sjette var med silfver, det sjunde med guld öfverdraget. I midten inom dessa ringmurar lågo konungaborgen och skattkammaren. Belos tempel i Babylon hade sju massiva tornafsatser, som höjde sig öfver hvarandra, och öfverst en åttonde, som utgjorde gudens helgedom. Ecbatana tyckes med sin egna anordning afse de sju himmelskropparnas kretsgångar med solborgen derinom, och Belos
