tempel de sju planeterne och himmelns beherrskare derofvan[1]. Egyptens beundransvärda tempelgårdar med sina ofantliga memnoner, sphinxer, och andra djurgestalter och den egentliga helgedomen derinom åsyftade himmelstecknen, årstiderna m. m. Greklands och Italiens klassiska tempelbyggnader röja väl icke någon så af yttre förhållanden oberoende byggnadskonst, emedan symboliken visar sig der vara harmonien underordnad, men desse länders heliga samfund bibehöllo likvisst myckel af österländska mysterier.
Då man på detta sätt under en aflägsen forntid i de mest förvånande byggnadsföretag uttryckt symboliska förhållanden och uti den klassiska forntidens religiösa samfund vördat desamma, kan det icke skäligen väcka förundran, att man under medeltiden, som ärft mycket af den föregående bildningens mystiska betraktelser, sökte vid tempelbyggnaders uppförande uttrycka heliga grundbegrepp. Korsformen var redan i de uråldrigaste tider betydelsefull. Den finnes i Indiens klipptempel och på Egyptens obelisker samt i Roms basilikor. Korstecken brukades äfven i norden före christendomens införande. Visst tyckes det emellertid vara, att de christne begagnat korsformen såsom en sinnebild af Frälsarens korsdöd. Procopius säger, att Justinianus anlade Apostelkyrkan i Byzantium enligt följande plan. Tvenne grundlinier skuro hvarandra på midten i korsform, επί σταυρού σχήματος. Hufvudlinien sträckte sig mellan vester och öster, tvärlinien mellan norr och söder, i midten anbragtes sanctuarium, ίερατείον. Armarne gjordes lika långa, men stammen utdrogs något åt vester för att bilda
- ↑ Herodutus I. 98, 181. Jemför Creuzer, Symbolik, I. T. S. 169. G. W. F. Hegel's Werke, 10 B. 2 A. s. 277, 278.
