232
korsform τὸ τοῦ σταυροῦ σχῆμα[1]. Om således de förste christne skulle, såsom man trott, af Roms basilikor lärt att gifva sina större helgedomar korsform; så ha de likväl dermed åsyftat Frälsarens korsdöd, hvadan denna grundidé är i sig symbolisk.
Talläran var redan i den aflägsnaste forntid begrundad och blef ytterligare af Grekerna behandlad. Det är således helt naturligt, att den äfven skulle utgöra en vigtig kunskapsgren i medeltidens frimureri. Det bör derföre icke förefalla någon främmande, att man under medeltiden vid större helgedomars uppförande tänkt sig något grundtal, och sedermera utfört detsamma i en harmonisk helhet. Men om man å ena sidan icke kan historiskt bevisa, att medeltidens djupsinnige byggmästare fått genom forntida öfverlemning begrepp om användande af ett betydelsefullt grundtal; så är det likvisst ostridigt, att ett sådant verkligen finnes både ut- och inrikes i större kathedraler, och enär detta icke kan vara en idel tillfällighet, helst sådana företeelser förgäfves eftersökas i den nyare konstutöfningens godtyckliga byggnadsarbeten, måste dessa grundtal ha symboliska hänsyftningar. Vi vilja icke här utbreda oss vidare rörande sanningen deraf, att grundtal verkligen finnas i medeltidens bättre kyrkobyggnader. Jag har nemligen i en beskrifning öfver Lunds domkyrka utredt, att denna helgedom är enligt en sådan grundidé anlagd och utförd, och jag har i dessa anteckningar redan visat, att ett sådant förhållande igenfinnes i Halmstads kyrka, och jag torde få tillfälle att visa detsamma vid genomskådande af domkyrkan i Skara och klosterkyrkan i Varnhem.
- ↑ Procopius De ædificiis L. I. c. 4.
