tornen platta betäckningar. Denna sällsamma förändring verkställdes åren 1809 och 1810. Ifrågavarande betäckningar utspringa öfver gesimser, som hvarken ha något motsvarande i rundbågs- öfvergångs- eller spetsbågsstilen. I hvarje hörn står en grof, fyrkantig sandsten och deremellan äro jernstänger anbragte, så att dessa uppåtsträfvande tornmassor sluta öfverst med terrasslika altaner. Det är uppenbart, att en dylik anordning är alldeles opassande för en kathedral från spetsbågsåldern. Kyrkan har dock sina östra småtorn i behåll; men desse, som stå tillsammans med den nya, platta, ornamentslösa gafveln och den lågspända takresningen, förorsaka hos åskådaren snarare förvirring än själslyftning. Man har för få år sedan gifvit kyrkan nya taklister af tegelsten med anputs. Dessa äro naturligtvis ovaraktige och tyckas åtminstone ha bort, ehuru hastverk, vara försedda med profiler, som varit lånade från medeltidens, icke från nutidens byggnadssätt, och dessutom vara öfverstrukne med en färg, som haft någon likhet med sandsten. Det är sannerligen förvånansvärdt, att man icke söker vid en dylik byggnads förbättrande lämpa sig efter densammas stil. Dessa skröpliga tegelgesimser å den fasta sandstensbyggnaden äro ett lappverk, som likvisst för få år sedan tillkommit.
Bland nyare förbättringar förtjenar deremot nämnas, att de skjul, som lågo utanför hufvudfasadens sidoingångar, blifvit undanröjde, hvarigenom densamma blifvit vida imposantare. Öfver dessa sidoingångar finnes åtskillig qvadersten, som är sönderbränd; en följd deraf, att dylika skjul här fordom funnits, hvilka vid någon eldsvåda nedbrunnit.
Kyrkans inredning har jemväl undergått förändringar. Konung Johan III hitskänkte 1586 en altartafla. Den nyare
