266
hvilade på kolonner. Altarne voro under rundbågsåldern ganska små och höllo vanligtvis 12 fot i längd, 4 i bredd och 4 i höjd, och baldakinerne deröfver voro ganska låga; men altarne blefvo under spetsbågsåldern genom anbringande af skåp med helgonbilder och sirater vida ansenligare. Desse altarhimlar och altarskåp voro likväl så små, att de icke bortskymde kyrkornas fönster eller afbröto deras perspektiver. Så bortskymmer t. ex. altarbaldakinen i Markuskyrkan i Venedig ingalunda byggnadens perspektiv. Detsamma gäller om altarprydnaden i domen i Milano. Då den uråldriga Pålskyrkan utom Rom, San Paolo fuori delle mura, blef 1285 försedd med ett nytt hufvudaltare, uppfördes detta enligt tidens bruk i spetsbågsstil. Fyra rödaktiga porfyrkolonner uppburo ett tabernakel med lätta, löfprydda gaflar och spiror. Ehuru man borde valt rundbågs- ej spetsbågsstilen, fick dock detta hufvudaltare en så passande plats och en så väl beräknad storlek, att det ingalunda förstörde byggnadens helhet. Vi vilja icke trötta med upprepande af en mängd hithörande exempel, som ådagalägga, att medeltidens byggmästare, hvilka i beräkningen af perspektivintryck öfverträffat både sina föregångare och efterträdare, mer än väl förstodo, att en del ej får så tilltagas, att den omintetgör det helas storhet.
Man började redan i femtonde seklet uti Italien återgå till antikens studium. Men den klassiska stilen utvecklade sig i öfverensstämmelse med klimatiska förhållanden samt politiska och religiösa behof. Man sökte således förgäfves sammanpara den med christendomens väsende. Deraf uppkom ett vacklande, som aldrig visat sig märkbarare än vid uppförande af Peterskyrkan i Rom. Hvar finnes ett kolossalare misstag? Allt skulle här beräknas
