268
Efter byggnadshyttornas upphäfvande och skråinrättningarnas stiftande, spridde sig småningom den nya stilen från Italien kring Europa. Följden blef ett allmänt förakt för och ett smaklöst vanställande af medeltidens mästarverk. Man kunde med exempel härpå fylla volumer. Man har först i våra dagar börjat utrikes med allvar hämma detta vandaliserande, hvilket i synnerhet beröfvat en mängd kyrkor sina åldriga altarprydnader. Jag tror mig böra för att framställa detta konstvidriga nyhetsbegär i sin rätta dager, andraga von Wiebekings yttrande härom. ”De storartade koren i gammaltyska kyrkor blefvo med få undantag vanställda genom höga, smaklösa, snärkelprydda och förgyllda altaren, å hvilka merendels dåliga målningar anbragtes. Genom dessa altaren ha mellanskeppens herrliga perspektiver blifvit afbrutne och tillintetgjorde, belysningen förderfvad och kyrkorna förmörkade. Kyrkorna fingo invändigt hvita, gröna och höggula anstrykningar. Målare, vanlige bildthuggare, målerihandlare, snickare och förgyllare och så kallade konstkännare eller rika, men okunniga beskyddare af de tecknande konsterna ansågo nya helgedomar utan vidunderliga altaren för ett stort misstag mot den goda smaken; de förre emedan de vunno derpå, ty äfven dåliga arbeten blefvo till detta heliga behof väl betalte. De andelige hade bort af grundsats hämma denna förvirring, emedan verkan af de ursprungligen storartade kyrkorna, hvilken de utöfva på andäktige christnas känsla, gick förlorad, och de nya inrättningarne förströdde ett religiöst sinne. Men huru skulle de inse detta, då så månge voro intagne af denna sak? De laga altarne, som voro utförda i gammaltysk stil och icke upphunno till högkorets fönster, måste lemna rum för de nya, smaklösa altarne, med hvilka
