man har för få år tillbaka förderfvat de största kyrkor, t. ex. Bambergerdomen. Desse gamle altaren tillika med deras förträffliga bilder blefvo antingen sålde såsom skräpsaker eller uppbrände eller bortsatte i vråar. Denna vandalism är åter ett bevis på förfall af civilarkitekturen och försummelse af dess studium under de sista århundraden”[1]. Huru många exempel härpå skulle icke kunna uti Italien, Spanien, Frankrike, Tyskland och England åberopas?
Men låtom oss nu efterse, huru det i Sverge förhåller sig med altarhistorien. Så länge en sann kyrkobyggnadskonst utöfvades, det vill säga under hela medeltiden, spridde och underhöll den sitt välgörande ljus äfven till och uti norden. Religionsförändringen väckte en ny sinnesstämning. En hop borgare inrusade 1531 i Vårfrukyrkan i Köpenhamn och nedslogo och stympade helgonbilderna, så att knappast högaltaret kunde under detta uppträde skyddas[2]. De ifrige reformatorerne Claus Tondebinder och Hans Spandemager uppnedvände allt i Peterskyrkan i Malmö och utkastade alla prydnader och insatte såsom altare ett långt bord, vid hvilket de utdelade nattvarden[3]. Dylika skändligheter eller snarare förvillelser blefvo aldrig af de maktägande beifrade, kyrkorna blefvo tvertom beröfvade en del af sina klockor och största delen af sina dyrbarheter. Kortligen, liksom de omvände hedningarne bemödade sig att förstöra hedniska helgedomar, sökte nu lutheranerne att undanrödja katholikernas heligaste föremål. Att denna fanatiska
