omfattningen liknar en stor spegelram ådagalägger, det man icke gjort något slags afseende på den uråldriga kyrkans sköna anordning. Tvenne kolonner uppbära nemligen ett bjelkverk med en låg gafvel; allt i modernt manér. Ehuru denna omfattning hvilar på altarbordet, ha kolonnerne utan antaglig grund i den klassiska ålderdomens eller medeltidens byggnadssätt fått så höga fotställningar, att bjelkverket måst genom några språngs uteslutning sänkas, på det att gafvelspetsen skulle kunna på något vis inrymmas under takhvalfvet. Sålunda är icke allenast all belysning från öster förlorad, utan altartaflan tyckes liksom understödja takhvalfvet, som således till en del bortskymmes.
Men hvarföre sammanhopa en mängd exempel på allmänt kända förhållanden? Sjelfva Upsala domkyrka, denna lika storartade som kolossala byggnad, har icke undgått den nyare tidens arkitektoniska förbistring. Ingen, som har begrepp om och sinne för medeltidens konstutöfning, lärer utan vemod betrakta dervarande altarprydnad. Medgifvom, att desse höga, kanalerade kolonner med sina stora utsirade fotställningar, sina löfprydde förkroppade bjelkverk och sin halfrunda kasetterade föreningsbåge stå i intet slags harmoni med kathedralens rena spetsbågsstil. Genombrytningen af denna altarprydnad lemnar visserligen ett begrepp om kyrkans öfverraskande perspektiv, men en stor del går dock förlorad genom de uppsatser, från hvilka afbrutne sidobågar uppstå, och genom en strålande englasky, som höjer sig derbakom. Den har aldrig hört, såsom de gamle sade, stenarne tala, den nemligen som, inträdande genom hufvudingången i Upsala domkyrka, ej uppfattar de höga pelarradernas, de luftiga takhvalfvens hviskning, att här inrymmes en
