altarprydnaden är skräpig. Den sträcker sig, såsom det höfves, mera i bredden än höjden, hvadan den icke förminskar kyrkans belysning och icke förstör hennes perspektiv. Denna altarprydnad är således i en anda, som fullkomligt harmonierar med kyrkans storartade grundidé, Att önska en altarprydnad, som passade den nya orgelfasaden, röjer en förvånande obekantskap med kyrkobyggnadskonsten. Ingen, som närmare begrundat hithörande förhållanden, lärer derpå undra, att hvarje sakkunnig anser en passande altarprydnads anbringande i en af medeltidens herrligaste tempelbyggnader vara ett ganska betänkligt och grannlaga företag. I annat fall skulle väl den nya konstutöfningen kunnat på trenne århundraden framställa en enda altarprydnad, hvilken kunde af en sakkunnig konstdomare sägas till alla delar anstå medeltidens stora kyrkobyggnader. Det vore önskligt att veta, hvarest någon sådan finnes. I Sverge lärer en dylik minst kunna uppletas. Man har utrikes återgått vid altarens uppsättande i gamla kyrkor till medeltidens byggnadssätt. Bambergerdomen har nyligen fått ett altare i rundbågsstil.
Någon kunde möjligtvis tycka, att denna förkärlek för medeltidens konstutöfning innebär någon böjelse för medeltidens hela syftning Jag måste förklara mig emot en dylik förtydning, helst jag anser nutiden i de allraflesta afseenden, äfven i många delar af byggnadskonsten, ha företräde; men jag skulle deremot rentaf förneka min öfvertygelse, om jag icke öppet bekände mig till von Wiebekings mening, att den nya byggnadskonsten står i afseende på kyrkors uppförande vida efter den äldre, och att man i synnerhet saknar i våra dagar förmåga att förse medeltidens helgedomar med passande inredningar. Med ett ord, jag beklagar ej allenast våra förfäders
