284
gemål, att tillegna sig Varnhem. Menigheten häromkring, eggad af Christinas exempel, hånade främlingarna. En palmsöndag klädde sig några qvinnor i bara lintyg och inträngde sig uti brödernas klosterprocession. Slutligen blef Abboten Henrik befalld att nedrifva och bortflytta en stor byggnad. Denne, uttröttad af dylika förföljelser, beslöt att afresa till Rom för att der besvära sig inför Påfven. Henrik besökte under vägen Erkebiskopen Eskil, som var tillfälligtvis i Roskild, beklagade sin olyckliga ställning och erhöll af Valdemar den Store hans fädernegods Vitsköl, för att der inrätta ett kloster. Denna stiftelse skedde 1158. Abboten Henrik skickade nu bud och bref till Varnhem och utkallade bröderna derifrån till Vitsköl. Till följe häraf uttågade 22 munkar och flere såkallade konverser med kalkar, böcker, silfver, kläder och oxar. Men sedan Konung Erik och hans gemål fattat mera huldhet för Varnhemskloster, återvände de fleste munkarne, hvarjemte den helige Bernhards lärjunge, Abboten Gerard i Alvastra, afsände några bröder till Varnhem och förordnade Laurentius till deras förman, hvarigenom detta nya kloster snart uppblomstrade[1]. Härvarande munkar voro af Cistercienserorden och hade stort anseende. Varnhemskloster kallades äfven Marie- eller Vårfrukloster och erhöll genom gåfvor ansenliga jordagods och lägenheter. Någre Konungar och flere frägdade män fingo här sina hvilorum. Kyrka och kloster afbrändes 1394 under striden mellan Konung Albrekt och Drottning Margareta, men de blefvo kort derefter iståndsatte.
Klostergodsen blefvo enligt Vesteråsrecess indragne till kronan, men Abboten och munkarne lemnades deraf
- ↑ Script. Rer. Dan. T. IV, p. 458—462. P. Breander de Monasterio Varnhemensi. P. F. Suhms Historie af Danmark VII T. s. 6—9.
