314
icke medeltidens enkla framställningssätt, utan fastheldre en misslyckad efterhärmning af ett föga studeradt skaldskap. Det är dessutom klart, att, om man kan, såsom mången kunnat, täfla med Roms skalder i ädel versbyggnad och gedigna uttryck, man väl skulle också kunna, om man dertill uppmanades, i enkla barbarismer efterhärma munkarnes rimversar. Kortligen, hvarken minneshällens bearbetning eller bokstäfvernas utseende eller inskriftens anda innebära några sådana kännetecken, som kunna förmå en grundlig fornforskare att taga densamma för en katholsk fornlemning. Det skulle snarare i hög grad förundra oss, om man med historiska bevis verkligen kunde ådagalägga, att den så vore; ty vi hade då här en katholsk fornlemning, som sannerligen kunde anses för den enda af dylik beskaffenhet.
Södra korsarmen är, såsom vi ofvanför nämnt, försedd med höga panelverk med mörk marmorfärg. Man inkommer hit genom ett högt jernskrank på trenne trappsteg. Uti inre hörnen stå Grefvarne Jacob De la Gardies och Magnus Gabriel De la Gardies bildstoder i mer än naturlig storlek. Desse äro af bly och bronserade med oljefärg. Öfver deras hufvuden svaja dyrbara fanor, och härjemte hänga grefliga De la Gardieska och furstliga Pfalziska vapnen. Mellan dessa bildstoder äro trenne taflor anbragte, nemligen en större öfver och tvenne mindre jemte hvarandra derunder.
Den större taflan med förgyllda bokstäfver innehåller följande versar:
Si quis in hanc serus spectator veneris arcem,
Verbaque Phidiacæ legeris ista manus:
Hinc, qua per Sveciam Gens Gardia creverit arte,
Quodque decus dederint arma animique, scies.
