Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/344

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

334

ett ojäfaktigt bevis derpå, att desse till tid och rymd så skiljaktige folk varit en och samma stam; helst det i dylika fall icke förhåller sig med menniskoraser som med djurslägten; de förre förändra seder och bruk, de sednare följa gifna naturdrifter. Om det är en sanning, att ett folks byggnadssätt röjer dess bildningsgrad; så måste man medgifva, att det ifrågavarande förutsätter en ringa omtanka, och att detsamma således kunnat af olikartade menniskostammar påhittas.

Det är i sanning vid första påseende förvånande, huru ett folk, som stått på bildningens lägsta steg, kunnat sammanföra så ofantligt stora hällar och icke allenast uppresa sådana till sidoväggar, utan äfven upplägga dem till betäckningar deröfver. Detta låter likvisst temligen lätt förklara sig. För att på rullar med häfstänger frambringa en stenhäll erfordras en ringa kunskap, och för att uppresa en sådan på kant behöfves endast en fortsatt underbäddning, hvarigenom häfkrafterne göras verksamma. När således de låga väggarne äro uppreste, behöfves endast att in- och utvändigt fylla med jord eller sten, då det är föga svårt att upprulla de hällar, som skola utgöra betäckningen, derpå borttages fyllningen, och så står byggnaden liksom vore den med mekaniska krafter sammansatt. Man ser stundom allmogen i våra dagar, då behofvet kräfver stora massors lyftande, bruka en lika enkel mekanik. Detta våra urfäders byggnadssätt är sålunda ganska förklarligt, ehuru det varit mödosamt; men också träffas sällan halfkorsgrafvar, i synnerhet icke i någon myckenhet, utan i de trakter, hvarest god tillgång finnes på passande hällar. Det är alltså troligt, att nordens urinvånare, liksom Eskimoerne, måste i de trakter, hvarest passande hällar icke funnits i närheten,