uppfört sina låga boningar och grafrum af jord och stockar; ovaraktiga byggnader, efter hvilka inga spår nu kunna rimligtvis finnas.
Här bör icke lemnas oanmärkt, att man finner å dessa halfkorsbyggnader liksom å tempel- och altargrottor, icke allenast hällar, som ha i synnerhet inåt släta ytor, utan jemväl större och mindre stycken och skärfvor, som väl uppfylla större och mindre öppningar. Sednare äfven utmärkte fornforskare ha trott, att våra urfäder ha gifvit de hällar och fyllningsstenar, som de i sina byggnader användt, en grof tillhuggning. Jag har noga granskat detta slags minnesvårdar, och vågar med trygghet påstå, att de valt passande hällar och hithörande fyllningsstenar, men aldrig derå användt någon slags tillhuggning, såvida man icke vill kalla ett och annat hörns bortknackande för en sådan.
Ofvanbeskrifna halfkorsbyggnad omgifves icke såsom de flesta dylika med någon sten- eller jordfyllning, och tyckes ej heller haft någon sådan; ett bevis, att detta slags minnesvårdar icke alltid äro, såsom man påstått, omslutne af högar. Man har äfven trott våra halfkorsgrafvar endast bestå af gråstensblock eller gråstenshällar. Jag har ofvanföre visat, att Gigerugnen är uppförd af sandstenshällar och får nu tillägga, att Lokehall till största delen bestått af kalkstensskifvor. Det är också helt naturligt, att vildar begagna de byggnadsämnen, som erbjuda sig. Eskimoerne anlägga sina halfkorsstugor af sten, torf, drifved, till och med snö.
Men nutidens byggmästare kunna, hvad man knappast skulle tro, här lära något. Detta består deri, att härvarande sandsten, som är finkornig, hvitaktig och lättarbetad, har en högst ovanlig förmåga att uthärda luftens
