häfdetecknare, ha stiftat Gudhems kloster. Det är emellertid icke otroligt, att denna Drottning, som förde enligt tidens bruk en gudaktig vandel, fått sitt hvilorum i detta kloster, som efter hennes död i Gudhem inrättades för nunnor.
Vid Berga till venster om och helt nära vid vägen finnas lemningar efter en sådan halfkorsbyggnad, som vi ofvanför beskrifvit. Denna har äfven haft ingången från öster, men varit anlagd på och uti en jordhög. Många hällar äro härifrån bortförde, och de öfverblifne bestå af sandsten.
Vägen går här öfver rödbergslager och blir, ju närmare man nalkas Falköping, dess smalare och sämre. Ingen lärer kunna af vägens blotta betraktande ana, att den är en öppen landsväg i närheten af en uråldrig stad. Också är denna stad ganska liten och oansenlig.
Man inkommer i Falköping genom en mycket trång och smutsig gata, så att man är färdig att tro sig vara i en så kallad återvändsgränd; men denna tillstöter i en rät vinkel stadens hufvudgata, som likväl är föga bredare. Det är icke rådligt att inköra vid gästgifvaregården, ty en resvagn kan lätt fastna i den trånga gårdsporten. Vid utfarten passeras en temligt stor torgplats; men sedan måste åter en vinkelrät, trång krökning göras för att fortsätta resan. Det väcker billigtvis förundran, huru en stad, som ligger på en fri plats, hvars invånare räknas till omkring 500 och hvars jordrymd upptages till tolf hela hemman, kan bli så trångt, så illa, så ändamålsvidrigt till sina gator och tomter inrättad; helst husen äro af trä och synas icke ha någon hög ålder. Men vid litet eftersinnande kunde vi icke synnerligen undra härpå, när man nemligen i vårt kära Lund, som haft det äldsta läroverk i norden, och haft 170 år en
