Härifrån till Brunns gästgifvaregård passerades Ulricehamn, som lemnades till venster. Denna stad har en vacker belägenhet på sluttningen af en skogbevuxen fjällrygg vid östra sidan af Åsundasjön. Södra sidan af samma sjö är äfven hög och har bergskullar och dalar med vacker löf- och barrskog. Sedan vi ifrån Brunn uppkommit för en ovanligt lång och brant backe, visade sig Ulricehamn såsom en ringa grupp af gul- och rödmålade småhus, hvilka omgifva en liten kyrka. Denna stad hette fordom Bogesund, och det var härutanför på isen af Åsundasjön, hvarest Sten Sture blef 1520 sårad i ett slag mot Danskarne, till följe hvaraf han på resan till Stockholm afled. Man har i denna trakt hittat svärdsklingor och kanonkulor. En Borgmästare härifrån föreslog på riksdagen 1741, att staden till vinnande af bättre förmåner skulle efter då regerande Drottning kallas Ulricehamn. Oxhandeln, som begärdes af honom, beviljades, och den gamla benämningen utbyttes mot den, som föreslogs, och stadens sigill, som förr var ett krönt B, blef nu ett krönt U[1].
Från Ulricehamn vidtager en vida bättre och hårdare väg, ehuru mycket smal och backig. De många grindarne öfver vägen äro synnerligen besvärlige. Här passeras ofelbart flere grindar på en fjerdingsväg än somligstädes på flere mil. Björk- och tallskog mellan berg och dalar och stundom ofruktbara trakter afvexla. Här gladde oss några åldriga bokar, de första, hvilka vi efter öfverfarten af Hallandsås varseblifvit. Ehuru dessa träd voro glesa och härjade af stormarna, så voro de en behaglig påminnelse om hemortens blidare trakter. De ansenliga bergshöjderne erbjödo oss flere sköna utsigter
- ↑ Lindskogs Beskrifning om Skarastift, V. h. s. 259-265.
