351
snaror, antände borgen och hängde sig; Den oförfärade ynglingen, seende lågornas utbrott, prisade sin älskarinnas trohet, och förvissad om hennes sällskap till en annan verld och säker om en ljuf återförening der, påskyndade verkställigheten af domen.
Håkan, som var i vikingsfärd, hastade vid underrättelsen härom att utkräfva en blodig hämd. Han öfverrumplade Sigar, fällde honom i en slagtning och mördade efter vunnen seger män och qvinnor. Sedan öfverfölls Håkan af Sivald. De slogos i tvenne dagar, hvarpå Håkan, ehuru Sivald blifvit på platsen, nödgades taga till flykten, och afled någon tid derefter i Skottland. Så slutades enligt Saxos berättelse detta sorgespel. Ehuru han efter sin vana söker i denna framställning tala och sjunga med en gammal Romares tunga, så röjer han likvisst i hvarje yttrande en gammal nordbos anda och tankegång. Så qväder t. ex. Hagbarth vid anblicken af Signes lågande boning:
Svenner gripen mig nu, och lyften mig hastigt i höjden;
Efter min kärastes död ljuft för mig synes att dö.
Jag hör lågornas dån, och skådar den flammande borgen;
Så den lofvade tro kärleken yppar i dag.
Ja! ditt löfte uppfylles med otvetydiga tecken;
Hvad du i lifvet mig var, det du i döden mig blir.
Så vi sluta vår bana, men börja den åter tillsammans.
Förstlingen kan ej förgås af det oss kärleken gaf.
Lycklig jag, som förtjent, att i döden njuta ditt sällskap,
Och som icke behöft ensam nedstiga till Hel.
Derföre snaran med glädje jag tager kring framräckta halsen;
Ty det straff, som jag får, endast bereder min fröjd.
Säker förhoppning jag hyser att åter förnya min kärlek;
Snart vi bland skuggornas flock njuta, hvad Freja beskär.
