hade öfver Hagbarths hals fästat sina blickar på honom[1]. Då märkvärdigare tilldragelser, som ej belysas af skriftliga efterrättelser, gerna lokaliseras; tyckes ingenting vara naturligare än, att mången i anledning af uråldriga okända fornlemningar sökt med detta äfventyr förherrliga sin fosterbygd. Detta bevisar snarare en verklig historik grund än motsatsen deraf; ty en idel saga, ehuru skön, kan säkerligen icke så anslå särskildta länders skiljaktiga invånare, att den fortlefver ett och annat årtusende i deras minnen. Norden har dessutom icke varit så fattig på hjertskakande tilldragelser, att en diktad skulle oafbrutet spela en hufvudrol i dess högsinta och svärmiska hjeltelif. Hela berättelsen har slutligen en så ren anstrykning af våra förfäders öfverdåd, hämdbegär och kärlekshänförelse, att deri ligger i sig ingenting, som är hufvudsakligen otroligt. Det är således icke underligt, om detta äfventyr funnit samklang i tidens tänkesätt och derigenom vunnit flerestädes ett burskap, som sjelfva christendomen icke kunnat utplåna.
Det skulle här leda till en afskräckande vidlöftighet att undersöka, huruvida Asigehed har lika stora anspråk på ifrågavarande utmärkelse, som andra ställen i norden. Jag måste emellertid bekänna, att de höga stenar, der stå, synas mig vara dubbla bautastenar. Det är nemligen icke utan exempel, att tvenne sådana finnas på en och samma grafhög. De många griftrör häromkring liksom de många högar i närheten af Asige kyrka ådagalägga, att denna bygd antingen haft ganska länge invånare eller ock, att afgörande fältslag blifvit här hållne. Att de monumenter, som finnas på andra ställen, hvilka man tydt på Habors och Signes äfventyr, äfven kunna på ett
- ↑ P. E. Müllers Saga Bibliothek, II D. s. 391.
