Svårligen lärer någon numera neka, att en byggnadshistoria är behöflig för hvarje land, emedan der, hvarest inga eller otillräckliga urkunder sprida ljus öfver ett folks bildning och öden, lemna byggnadsverken, om de nemligen rätt studeras, vigtiga upplysningar. En nyare häfdetecknare har på goda skäl yttrat, att, om alla bevis för medeltidens romantiska sinne blifvit förstummade eller utplånade, så skulle densammas religiössymboliska kyrkobyggnader nog högljudt förkunna detsamma[1]. Huru ringa begrepp skulle vi icke ha om nordboarnes vetenskapliga bildning under medeltiden, om vi endast kände densamma af våra magra årsböcker och brefsamlingar? Vi våga således tro, att, om ett grundligt studium af våra hedniska fornlemningar bereder högst intressanta bidrag till kännedom om våra urfäder, så är ett vetenskapligt studium af medeltidens byggnadsverk ej mindre vigtigt för densammas rätta bedömmande. Det tyckes dessutom vara ganska maktpåliggande, att den nyare tidens särskildta byggnadssätt, i synnerhet hvad kyrkor beträffar, offentligen skärskådas; emedan dymedelst kan lättast utrönas, om man bör fortfarande ge våra uråldriga helgedomar godtyckliga ornamenter och tillbyggnader, eller om man bör i öfverensstämmelse med medeltidens anda pryda och utvidga desamma, samt om man slutligen icke kan, om man nemligen med allvar studerar konsthistorien, uppfatta ett byggnadssätt, hvarigenom mera lämplige och upplyftande tempel framkallas än de, hvilka nu uppföras; tempel, som med sina enformiga nedtryckta långhus och sina ornamentslösa lanternbetäckta klocktorn hvarken lifva känslan eller väcka andakten.
Men huru skall någon kunna med framgång företaga en nöjaktig skildring af vårt äldre och nyare byggnadsväsende
- ↑ H. Leo Lehrbuch der Universalgeschichte. 1 B. Halle, 1835, s. 27.
