56
höjer sig en klippö, som kallas Elfbacken och omsvallas å södra sidan af vida mäktigare vattenmassor än å norra. När häftiga stormar rasa eller stora isstycken neddrifva, är öfverfarten, som göres med färja, ej sällan äfventyrlig, ja stundom omöjlig. Nu var den lika skyndsam som behaglig. Sedan man passerat under Elfbackens klipphöjd, hvilken inrymmer Bohusfästning, öfverfares en kort träbro, hvarefter man befinner sig i Kongelf.
Ingen, som lifvas af våra fornminnen, nalkas dessa trakter utan att erinra sig de många konungamöten och de blodiga bardalekar, som utmärka desamma. Konghäll, som legat jemte Norreelf något längre ned, var redan vid christendomens införande en betydligare stad. Det var här Konungen i Norge Olof Tryggvasson hade med Drottningen i Sverge Sigrid Storråda, som han begärt till gemål, ett sammanträde, hvarunder denne ifrige befordrare af christendomen slog henne, som ej ville frånträda sina fäders tro, i ansigtet med sin handske. Den käcke Konungen hotades derföre med undergång, och den förolämpade Drottningen fann utväg att hämnas[1]. Här träffades Konungarne Olof Skötkonung i Sverge och Olof Haraldsson i Norge, hvilka länge legat i fejd med hvarandra. Vid detta tillfälle kastade desse Konungar tärning om en bygd på Hisingen[2]. Här sammanträdde jemväl 1101 nordens trenne Konungar, nemligen Inge i Sverge, Magnus Barfot i Norge och Erik Ejegod i Danmark, vid hvilket tillfälle fred mellan de tvenne förstnämnde stiftades. Konghäll blef mycket förbättradt af Sigurd Jorsalafarare Konung i Norge, så att ingen rikare handelsstad
