78
båten vräkte. Hvad skulle här göras? Vi ville naturligtvis icke stanna på en klippö, hvarest hus saknades och hvarest vi kunde länge fått afbida bättre väder; helst vi hotades med regn. Att under en uppstickande storm mellan dessa bränningar hjelpa sig med åror i land, vore mången gång ett fruktlöst försök. Alltså metor in, segel upp. Detta var ett ögonblicks företag. Den lilla båten lade sidan till och sköt, såsom det heter, en dejelig fart genom de skummande vågorna. Jag hade för ofta i mina ungdomsdagar skotat an mellan dessa bränningar för att frukta närvarande äfventyr. Vi struko hastigt in genom Hafstenssund och voro derinom i smult vatten.
Tanums socken, hvarest vi nu befinna oss, har inom sitt föga vidsträckta område en myckenhet olikartade fornlemningar, som tillhöra ganska skiljaktiga tider, och som torde här böra i korthet omnämnas. Till de uräldsta fornlemningar härstädes kunna de såkallade hällristningarne med goda skäl räknas. Redan 1627 aftecknades en hällristning, hvilken 1784 bekantgjordes. S. Lagerbring omtalte en sådan 1746, och sedan ha N. H. Sjöborg och P. Tham med flere anfört några. Men liksom desse hällristningar icke blifvit med noggrannhet aftecknade, så ha de ej heller blifvit med nöjaktighet förklarade. Man hade väl kunnat med fog vänta, att man sökt med mera omsorg afbilda dessa konstlösa framställningar; men man kan deremot icke undra, att tydningarne i saknad på säkrare och rikhaltigare samlingar blifvit godtycklige, ja, alldeles osannolike. Jag har redan för tvenne årtionden tillbaka uppsökt och aftecknat omkring hundra hällristningar, och sedermera tid efter annan ökat denna samling; jag har jemväl häröfver skrifvit en särskild afhandling, hvilken jag snart torde komma i tillfälle att bekantgöra.
