ställen till i äldre Västgötalagen hafva vi funnit denna formel, hvaraf 14[1] hafva formen holl, 1[2] hol och 1[3] hull[4], i allt med de tre föregående 19 ställen, der en form af adjektivet hulder (holder) förekommer, som endast kan vara nom. sing. fem. eller nom. eller ack. plur. neutr. Efter biþia skulle vi här vänta ackusativ och derför ock formen hollan, om guþ, såsom Schlyter i Glossariet till Vestgötalagen anger, endast vore maskul. sing. i denna lag; men då guþ, såsom vi af det föregående funnit, äfven förekommer, och just i ett annat edsformulär, såsom neutr. plur., passar formen holl, som då ock blir ack. plur. neutr., förträtffligt härtill. Mot denna förklaring skulle nu kunna invändas, att redan i äldre Västgötalagen exempel finnes derpå, att adjektivet bortkastar ändelsen, när det vid verb, som förenas med två ackusativer, står såsom en närmare bestämning till predikatet, så dömæ hanæ ugill, Bardaghæ balken 8 (exemplet anfördt af Södervaull, a. st. s. 19). Detta exempel står emellertid, så vidt vi kunnat finna, alldeles enstaka och strider mot öfriga ställen i denna lag, der adjektivet förekommer såsom predikatsackusativ, t. ex. latæ dömæ han fridlösæn, Bardbalk. 1, § 2; dömæ ugildæn han, Af Mandr. 1, § 3, 8 (3 ggr), 9, þiuuæ bollkær 3 pr.; sic trolekæn sværiæ, Retlosæ bolkær 1; lösæn latæ (þiuf), Þiuuæ b. 5, § 1; kallær han forfallalösan, Kirkiu b. 14, § 3[5]. Alla dessa fall med regelbunden konstruktion synas nu tala för, att man, då så är möjligt, också bör
- ↑ Kirkiu Bolkær 12, § 2; Giptar bolker 9, § 5, 6, 7; Retlosæ bolkær 5 pr., 3 pr., 2 ggr, 9 pr.; Jordþær bolkær 2, § 1, 2, 7 pr., 15 pr., § 1: samt Þiuuæ bollkær 17.
- ↑ Retlosæ bolkær 9 pr.
- ↑ Giptar bolker 7.
- ↑ Till det 17:de (20:de) stället komma vi längre fram.
- ↑ Jämför ock kallar han sannæn at væræ Af Mandr. 3, § 2; vittnæ han sannæn þiuf væræ, Þiuuæ b. 3 pr.
