Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs


5153
hedniska edsformulär i äldre vestgötalagen.

uppfatta det 19 gånger återkommande biþia sva guþ holl (hull, hol) som fullkomligt regelbundet, d. v. s. med det predikativa adjektivet stående i ack. plur. neutr. och följaktligen äfven guþ i ack. plur. neutr. Det må för öfrigt anmärkas, att exemplet dömæ hanæ ugill är ej fullt analogt med det ifrågavarande fallet, ty den feminina ändelsen -a kunde lättare falla bort än den maskulina -an, hvilket också öfverensstämmer med det historiska förloppet i svenskan under tredje perioden af dess utveckling, då, enligt Södervall a. st. s. 89, »femininets ändelse -a (i ack. sing.), hvilken för öfrigt mindre användes, försvinner långt tidigare», än den mask. -an, som »förekommer ända in i 18:de årh.» — Ville man i det ifrågavarande exemplet söka förklara ugill som nom. sing. genom någon stark ellips, passar denna förklaring dock icke på — — guþ holl, då, såsom vi ofvan visat, holl i nom. sing. mask. måste på Vestgötalagens språk heta holder.

Kunde man nu visa, att i yngre fornsvenska urkunder edsformuläret biþia sva guþ holl vore, på samma sätt som vi ofvan visat vara förhållandet med formeln sva se mær guþ holl, ändradt i öfverensstämmelse med en nyare åskådning, som fordrade ett maskulint guþ, vunnes härigenom fullständig bekräftelse på den uppfattning, vi i det föregående sökt göra gällande. Vi skola nu visa, att så verkligen är förhållandet. Men först hafva vi att anföra det 20:de exemplet på denna formel ur slutet af äldre Vestgötalagen, det näst sista i denna skrift. Det lyder så: biþi sva sær guþ hollæn Þiuuæ bollkær 14. På detta enda ställe i äldre Vestgötalagen finna vi således adjektivet i ack. sing. mask., hvadan guþ således här. fattats som sing. mask. Att likväl denna konstruktion, som kommit in i slutet af äldre Västgötalagen och strider mot 19 andra ställen, är nyare, tro vi skola framgå af det följande.