såsom äldre uppvisade konstruktionen med holl åtföljes alltid af mær, den yngre hulder af mik (se exemplen sid. 4 samt 7—8).
Det är visserligen sant, att denna förändring af mær, sær till mik, sik kräfves af det yngre språket för öfrigt i de skrifter, i hvilka dessa senare former förekomma, men just denna omständighet, att edsformulärens språkliga form i detta fall moderniserats, talar ju för vårt antagande att man äfven i huldær och hollan har att se yngre former, samt afgjordt emot att man i dessa sistnämda, befintliga i yngre skrifter och stående tillsamman med andra yngre språkformer, skulle hafva att se de äldre, men deremot i de uti äldre skrifter och tillsamman med andra äldre språkformer stående holl, hull de yngre afstympade formerna.
Vi erinra slutligen om ett tredje edsformulär, som förekommer i äldre Vestgötalagen en gång och, så vidt vi känna, blott denna enda gång i svenskt fornspråk, nämligen det bekanta: guþ hylla at sær ok at græmia, Af Mandrapi 1, § 2. Af likheten i åskådning och till en del äfven i uttryck (hylla—hull) med de förra formulären draga vi den slutsatsen, att denna edsformel är lika gammal som de båda andra ofvan afhandlade, hvaraf är sannolikt, att guþ äfven här är att fatta som neutr. plur.
Den bevisning, vi nu framlagt, synes oss afgörande tala derför, att guþ i äldre Vestgötalagens edsformulär är neutr. plur. Det har varit nödvändigt att vara något omständlig, att noggrant väga skälen för och emot. då det gält att bevisa detta hittils äfven af våra främste forskare förbisedda förhållande.
Vi gå nu att tillse, hvad denna användning af guþ såsom neutr. plur. i de ifrågavarande edsformulären innehär. Vi ha redan erinrat om, att detta ord användes i denna form, då det betecknade de hedna gudarne. Då det i det gamla språket, fornnorskan såväl som
