þórr einr þar vá
þrunginn móði
hann sjaldan sitr o. s. v.
Att goð derför i hednisk tid betydt gudar, gudamakter liksom regin, rögn, bönd, höp, synes säkert. Det passar då ej om den kristne Guden.
Med de ifrågavarande edsformulärens hedniska ursprung stämma äfven uttrycken holl och græmia om guþ. Det förra ordet begagnas om hedniska gudamakter i äldre Eddan, t. ex. holl regin (Lokasenna 4), hollar vættir (Oddrunargratr 9), och det senare återfinna vi äfven i Eddan i uttrycket: gremþu eigi goð at þér (af Brage yttradt till Loke, då han utfor i smädelser mot åsarne, Lokasenna 12), ehuru väl båda dessa ord senare äfven begagnas om den kristne Guden (se Oxford-ordboken under gremja och hollr), hvilken användning såsom vi finna, har hedniska anor.
Det må vidare märkas, att græmia guþ, såsom vi förut påpekat, blott en enda gång förekommer i fornsvenskan, hvilket äfven talar för att det här är ett gammalt hedniskt uttryck som lefde qvar med svagt lif.
Af det föregående finna vi alltså, att Vestgötalagens edsformulär innehålla en önskan, att de hedniska gudamakterna måtte vara edens afgifvare hulda. Detta förhållande saknar icke sin kulturhistoriska betydelse såsom visande, hurusom hedniska tänkesätt och former bibehöllo sig långt in i kristen tid. Det ger oss äfven en inblick i rättegångssättet under den rent hedna tiden, det visar oss, hvilken utomordentlig vigt den hedniske nordbon lade vid eden, då icke en viss gud, utan samtliga gudamakter vid den samma åberopades. Och bibehållandet af detta hedniska edsformulär i oförändrad lydelse i äldre Vestgötalagen ger oss anledning att förmoda, att denna vördnadsvärda urkund lika väl bibehållit många andra hedniska rättssedvänjor.
