ett singulärt femininum uppkommit. En genitivform launs förutsätter däremot ett singulart maskulinum, som ingenstädes kan uppvisas och icke kunde vara att vänta i medlet af 1300-talet, lika litet som man vid denna tid kan tänka sig ett sådant »språkets förfall», att ett verb som taka sättes med objektet i genitiv.
Jag vågar hoppas, att det nu anförda är tillräckligt för att göra det i hög grad sannolikt, att GL:s launs står för lausn. Med begagnande af till en del hittills allmänt förbisedda hjälpmedel hoppas jag en annan gång få återkomma till den här något vidrörda frågan om åldern at GL:s handskrift A, som varit föremål för olika meningar bland våra främste forskare.
Anm. Dessa Bidrag till svensk språkhistoria skola, därest
oförutsedda hinder ej inträda, fortsättas och komma bland annat att
innehålla följande längre afhandlingar: Om förekomsten på svenskt
språkområde af den omljudsartade inverkan, som kan utöfvas af det af z
(lent s) uppkomna r. — Textkritisk och grammatikalisk behandling af
en fornsvensk (forngutnisk) runhandskrift (Liljegren, Runurk. Nr 2826).
— Om i-omljud i dativ singular vid den fornsvenska substantivböjningen.
Ofvanstående uppsatser voro korrekturlästa i Maj 1878.
