åter och redan i den äldsta, Arn. Magn. 455, har ifrågavarande edsformulär på ett ställe fått den yngre lydelsen med guth uppfattadt som maskulinum sing. och adjektivet därför i ackusativ sing. mask. (hollan, förvrängdt hællæn). Utvecklingen är här alltså alldeles den samma som i de fsve. lagarne (se här förut AT., V: 153—155).
Denna nu uppvisade öfverensstämmelse mellan fsve. och fda. är i hög grad egnad att styrka den af mig framstälda uppfattningen af edsformulärets äldsta form såsom en kvarlefva från hednisk tid, som småningom ombildats till en med det kristna föreställningssättet öfverensstämmande lydelse. En fortsatt ombildning i rent katolsk riktning röjer sig i det i en yngre pappershandskrift på ett ställe förekommande hælghen. Redan i III, 26 har denna handskrift för ... oc holl warthæ endast ... oc hællæn (med uteslutet warthæ) och i II, 26 finner man tydligare, hvad som därvid föresväfvat skrifvaren, då man träffar ... oc hælghen (lg assimileras i da., som bekant, ofta till ll). Det gamla hedniska edsformulärets förändring har därmed gått så långt, att man nu beder gud och helgonen hjälpa sig. En handskrift inskjuter III, 21 orden oc hælgen efter ... warthæ. — Ett motstycke härtill bildar den svenska Södermannalagen, där man (Additam. I: 3 och 5) efter orden biðiande sik sua guð hullan finner följande katolskt-kristliga tillägg: baðe til sial ok lijf . ok iumfru sanctæ mariu ok sanctæ iohannem baptistæ . ok all hælghon ok halghædoma the han a halder.
I den isländska och fornnorska litteraturen står icke något sådant hedniskt edsformulär att uppvisa i dess gamla form. Vigfussons A. T., V: 159, anförda ord lära, efter hvad jag senare erfarit, icke vara att tyda på annat sätt, än som en förmodan om ett dylikt hedniskt edsformulärs tillvaro. Ett minne från hednisk tid synes emellertid verkligen föreligga i följande i en gammal handskrift af Magnus Håkonsons Hirdskrå bevarade lydelse af
