kommer att då man lägger så stor vigt på de nämnda ändelserna, borde man ock betänka att om guþ vore pl., skulle det heta: sva sen mær g. hol, och ej sva se &c.» Denna invändning skulle jag hälst vilja förklara såsom beroende på ett ögonblickligt förbiseende. I äVGL. träffas nämligen just formen se i 3 pers. plur. pres. konj. äfven på ett annat, otvetydigt ställe (Þiuuæ-balken 14: eigh py meræ at flere se ..) men aldrig formen sen, hvilken senare form icke är möjlig i äldre VGL:s språk. Det är nämligen ett allmänt kändt och flerstädes afhandladt faktum, att i äVGL. pres. konj. plur. aldrig har det slutande -n, som i andra fsve. urkunder förekommer (Se härom bland andra Rydqvist, SSL. I. 345—352, IV, 443—444, V, 246—249, Wimmer, Navneordenes böjning i ældre dansk, s. 117—118, Bugge, Rökst. s. 24). — Till sist heter det i Schlyters Ordbok: »I allt fall kan man tryggt påstå att det omöjligen kan antagas att de i VG. föreskrifna ederna skulle hafva innefattat ett verkligt anropande af ”de hedniska gudamagterna”.» Med anledning häraf må blott nämnas, att det för mig naturligtvis var hufvudsaken att uppvisa, att de i aVGL. förekommande edsformulären ursprungligen innehållit ett anropande af »de hedniska gudamagterna». Huruvida en lemning af detta hedniska tänkesätt ännu in i den första kristna tiden höll sig kvar vid dessa gamla edsformler, kan visserligen aldrig med säkerhet afgöras. Berättigad kan man dock svårligen vara att förklara detta fullkomligt omöjligt med kännedom om de många rent hedniska plägseder som ännu i dag lefva kvar bland allmogen.
Med anledning af dessa nu granskade, af Schlyter framstälda anmärkningar mot min uppfattning af ifrågavarande edsformulär torde det till slut tillåtas mig att för utom den motbevisning, jag här framlagt, få anföra ett offentligen afgifvet yttrande rörande detta ämne af författaren till Svenska Språkets Lagar, J. E. Rydqvist,