hufvudhöjning till följd af grannskapet med föregående fots höjning:
d) D 4, med biton på den treledade fotens sista stafvelse:
V. Typ E får tvenne arter, allt efter bitonens plats:
a) E 1, med biton på den treledade fotens första stafvelse: » + Xx | och
b) E 2, med biton på den treledade fotens andra stafvelse: | a
Ytterligare angifver v ’Versehleifung’, upplösning af höjning eller sänkning ock sålunda: v 1 upplösning af första höjningen. v 2 af den den andra, v n upplösning af bihöjning, v s en sänkning, som kan betraktas sasom upplösningsstafvelser, alltså af formen <> X, 2 s en tvåstafvig sänkning, som ej så kan fattas, alltså af formen — x. Genom a framför typbeteckningen utmärker Sievers tillvaron af upptakt. Dertill vill jag med utv. efter den öfriga beteckningen angifva den möjliga tillvaron af de i den fornengelska poesien förekommande utvidgningsformerna uf normaltyperna.
Kap. II.
De rytmiska runinskrifterna.
§ 4. Vid den följande behandlingen af runinskrifterna translitterervar jag de vanliga runmynderna och deras erkända varianter på följande sätt:
ᚠ ᚢ ᚦ ᚭ ᚱ ᚴ | ᛬ | ᚼ ᚾ ᛁ ᛅ ᛋ | ᛬ | ᛏ ᛒ ᛚ ᛘ ᛦ |
f u þ o r k | h n i a s | t b l m ʀ |
Min användning af denna translitteration tager ej det ringaste hänsyn till runans ljudvärde, utan vill blott angifva, att uti inskriften i hvarje fall en mynd af ifrågavarande utseende förefinnes eller en vanlig variant deraf,