uttages så mycket som möjligt är och köttet skrädes, samt skäres i stycken som till frikassee, skinnet drages af tungan, hwilken äfwen sönderskäres. Nu sättes allt detta på elden med watten, en knippa persilja, och en qwist silleri. När köttet mest är mjukt, ilägges morötter, persiljerötter, portlaksblad, trägårdsrofwor, persilja, ärtskockor, allt efter råd och lägenhet, jemte salt och litet kryddpeppar; hwarefter soppan afredes med smör och mjöl, och om man har tillfälle, med något ägg och grädda, eller endast ägg, som om färsk fårkött-soppa förut är anfördt. Köttet blifwer smått sönderskuret liggande i soppan, och från fötterna borttagas wäl alla stora ben. Den som icke will hafwa syltan i soppan, kan slå en frikasseesås deröfwer, och anrätta den ensam; men den plägar mäst spisas med sjelfwa soppan. Af ett par hufwuden med fötter, kan man tillreda en kanna eller 3 stop soppa, allt som den äskas starkare eller swagare.
Af hufwudsyltan på oxe kan äfwen en icke osmaklig soppa kokas, med gryn och rötter, då syltan sedan med stufwade rötter, eller ensam, med en sötsur sås af sirap, ättika, köttspad, fin skuren lök, persilja och kryddpeppar, afredd med smör och mjöl, rätt wäl låter tillreda sig.
Hwitkål och ärter blifwa äfwen rätt goda på oxhufwud-sylta; då mulen ändå icke behöfwer medfölja, utan blifwer en rätt för sig sjelf.
Soppa på färsk Slarfsylta.
Denna soppa är wäl icke af de smakligaste; men för dem, hwilka behöfwa draga nytta af allt, låter den ändå förtära sig. Syltan skäres
