kastrullen, hwarefter den kalla honingen, från hwilken kolpåsen är tagen, hastigt slås uti kok-kärlet, och kokar under skumning, tills man tycker den blifwa klar. Då slås den åter upp, en ny kolpåse ilägges, och det wåta klädet öfwerbredes; och då honingen blifwit alldeles kall, borttages kolen, och honingen är nu ganska matnyttig till watten- och drickssoppor, kallskål, frukt- och bär-rätter, samt äfwen i de mjölk- eller äggmos, i hwilka man med snömos någorlunda kan gömma färgen. Det förstås af sig sjelf, att detta gäller, där omständigheter göra besparing af socker och fina siraper nödwändig. Grof brun sirap kan äfwen på delta sätt renas och förbättras. Fin hwit honing blifwer härigenom ganska god, och tjenlig till bärsyltning.
Sirap af Päron.
På de orter där man har öfwerflöd på denna frukt, och icke med fördel kan föryttra den, så tillredes häraf en tämmelig god sirap.
Härtill äro Larsmäss- eller Augusti-päron de bästa. De skalas och skäras rundt omkring i skifwor, eller klyfwas, så att kärnhuset frånskiljes, hwarefter de kastas i watten. Upptagas sedan, och läggas utan något mera watten i en stengryta, hwarest de under jämn rörning sönderkoka. När de äro alldeles upplösta, lyftas de från elden att swalna, hwarefter massan uppöses uti glesa linnepåsar och pressas. En riktig präss med erforderlig tyngd, är härtill bäst, annars får det ske genom wridning. Denna saft sättes åter på elden att koka, och skummas ganska wäl, samt röres flitigt, att den icke får
