dagar i rum på ett bord, att än widare torka, och inläggas sedan i torra papperspåsar, eller porselins-burkar, hwilka öfwer wintren stå i warmt rum.
Om man sedan tager hälften af hwardera slaget bär, eller litet mer eller mindre, efter tillgång, och om wintren kokar dem med litet citronskal, kanel och sött, lägger sedan något råstadt hwetbröd derunder, och wispar snömos öfwer alltsammans, så har man en för smaken ganska ypperlig rätt.
Hallon.
Dessa bär, hwilka hafwa en så utmärkt skön smak; men äro så swåra att utan mycket sött kunna bewara, låta likwäl rätt wäl torka sig. Man utwäljer härtill de minst blöta, och lägger dem, liksom körsbären, på porselins-fat, och sätter dem i ugnen; låter dem sedan något litet ligga utbredda, och förwarar dem derefter i warmt rum.
På annat sätt.
Mycket mogna saftiga hallon krammas, att de alldeles gå sönder, då sedan deruti så mycket fint stött hwetebröd iröres, att det blifwer som en deg. Skulle icke blotta brödet wilja fästa sig till deg, så tages litet godt hwetemjöl härtill. Derutaf kaflas eller utklappas kakor till knäckebröds tjocklek, hwilka på ett wäl mjöladt bord ställas mot solen att torkas, och wändas kakorna flera gånger om dagen: de böra icke göras större än tefat. Då de äro torra, hwilket wid godt solsken sker inom 4 till 5
