hand torkas för wintren. Dessa rötter äro så smakliga i soppor och stufwade kötträtter, att man, der de ägas, icke böra underlåta denna lilla möda.
Att skära Blomkål i små klyftor, litet förwälla den, och sedan på fat sätta den att torka i en warm ugn, låter wäl göra sig; men icke blifwer den rätt god, icke eller till färgen hwit, utan mörk. Likwäl kan den wäl nyttjas i de stufningar, hwartill man har kräftor, hummer eller kräftsmör, som meddelar sin röda färg åt kålen. Uti köttsoppa, hwilken man will hafwa mycket god, der gör denna torra blomkål, likasom jordärtskockorna, ganska god smak. — Bättre är, att skära Blomkålen i ordentliga klyftor och litet förwälla den; hwarefter den upplägges på ett bord mellan linne att kallna, så att all fugtigheten indrages i linnet. När det skett, nedlägges kålen i ett kärl, med ett tjockt hwarf wäl torrt salt mellan klyftorna, att de ej kunna widröra hwarandra, då Blomkålen på detta sätt håller sig hela wintren, förwarad i ett kallt men torrt rum. När den skall anwändas, afkokas saltet med twå eller tre watten, hwarefter kålen stufwas lika som färsk. Men det bästa förwaringssätt med Blomkål är, att sent om hösten skaffa sig blomkåls-hufwuden med deras jordklimp, och förwara dem i en god källare, helst der dager finns, då man till öfwer Jul wäl kan bibehålla dem.
Att förwara Hwitkål.
Härtill wäljas de hårdaste hufwuden, från hwilka alla gula eller skämda blad afskrädas; likwäl utsökes häldst den kål, hwars blad icke äro mycket skadade; (ju närmare hufwudet
