förwällas i det spad, hwaruti hackmaten kokat; men få icke blifwa mer än knapt halfkokade. När grynen äro wäl kalla, blandas de till hackmaten, med så mycket godt dricka (om man ej har mer af förwällnings-spadet), som fordras att göra hackmaten lagom; häruti lägges nu äfwen hackad lök, mejram, persilja, swart- och kryddpeppar, ingefära och salt efter smak. Denna hackmat fylles sedan i tarmar, likwäl icke fullare, än att grynen hafwa rum att wid kokningen swälla. De omknytas wid ändarna och nedsaltas sedan med fint eller stött salt, en liten tyngd pålägges, och de kunna då bibehålla sig långt inpå wintren. När man will nyttja dem, läggas de öfwer natten eller ett dygn i watten, kokas sedan, och ätas warma, eller kallnade stekas på halster, och äro då en både smaklig och spisam föda.
Man kan äfwen förwälla hackmaten, och uppblanda den med lök och krydder, efter smak, och sedan hwarftals nedsalta den i sten- eller porselins-burkar, om wintertiden uppblanda den, efter behag, med kokta gryn, och steka alltsammans tillhopa i panna.
Att uppblanda denna hackmat, först med gryn och krydder, efter smak, och sedan slå dertill så mycket blod, spädd med en tredjedel dricka eller mjölk, som fordras att göra korfmaten lagom lös, fylla den sedan i tarmar, och koka korfwen, samt äta den warm, eller kallnad stekt på halster, är äfwen både spissamt och smakligt; ty som bloden förökar korfwens mustighet, så kan då mera gryn härtill tagas. Den som älskar mycket af denna korf, kan göra sig
