sig ett dylikt tapphål. Då man således skilgdt den sura wasslan ifrån gräddan, och den följagteligen är ganska tjock, så kan man till en fjerdedel uppspäda den med spenwarm mjölk, hwarefter den med raskt arbete utan uppehåll jämnt kärnas, hwarwid alltid twå personer böra ombyta, så framt man har ett någorlunda gräddförråd, och en kärna som icke är försedd med wef; ty smörets myckenhet beror till en stor del af arbetets jemna och hastiga gång. Skulle wäderleken wara mycket warm, och kärningen deraf gå långsamt, så kan ibland litet kallt watten islaget göra nytta, likasom i kall luft något wärmd mjölk kan tillhällas. Att smälta litet smör och slå det i kärnan, plägar äfwen ibland, då kärningen är trög, med fördel nyttjas. Om wintren bör den grädda som skall kärnas, alltid aftonen förut sättas på en warm kakelugn, eller i en spis; ty kölden gör gräddan mera hårdkärnad än wärman.
Då man nu fått smöret att rigtigt skära sig, sqwalpas kärnan något åt ömse sidor, då smöret bäst klimpar sig; derefter hälles kärnmjölken igenom en grof hårsil, att allt smöret må frånskiljas, och friskt kallt watten påhälles, hwarmed smöret står en liten stund att hårdna; upptages sedan och twättas i så många watten, att det sista blifwer alldeles klart. Då bakas det i tunna kakor, hwilka med en ben-, horn- eller trädknif flera gånger genomfares, att hår, om något sådant finnes i smöret, må fastna på knifwen. Smöret saltas sedan med fint salt efter smak, och nedpackas i rena porselins-, sten-
eller träkärl, en fin lärftslapp, öfwerströdd med
