man har tillreds en ren halfankare, som lägges under byttans tapphål, (hwarför det äfwen under jäsningen bör stå något högt), och björklakan fylles på kärlet; citronskalen och det sura sköljes i litet win, om de skulle wara något grumliga af det jästagtiga, och lägges tillbaka, jemte kryddpåsen, som äfwen uppkramas i winet. Sedan sprundas kärlet ganska wäl, och ställes i källaren; men det bör hafwa starka band; ty det händer icke sällan att det slås sönder. När det legat 3 weckor eller en månad, tappas björklaken på buteljer, då en fin linnelapp lägges i tratten. Aftappningen bör ske fort; ty denna drycks godhet beror till en stor del deraf, att ingen kraft får förflyga. Starka buteljer, hälst sådana, hwarpå man haft spawatten, äro tjenligast härtill; de korkas och hartsas ganska wäl, hwarefter de läggas i källare, i så mycket sand, att den står ett qwarter eller åtminstone ett halft öfwer korken: och ändå får man icke hafwa något dricka i samma källare; ty då kan det lätt hända, att alla buteljerne springa, och man på en gång förlorar hela sin möda. När det annars på detta sätt blifwit tillredt, så har det samma friskhet och fräsning som det bästa champagne-win. Om man har råd och lägenhet, att i stället för honing, taga hwitt puder- eller annat groft socker, så blifwer björklakan wisst ännu bättre; och då är 4 skålpund socker rätta proportionen till en halfankare. Sötheten beror dock mycket på björklakans egen sötma; ty den är wid olika tider mer och mindre mustig. I början af
lakningstiden, rinner den ganska ömnigt, men är
