Potatos-wälling.
Rötterna skrapas rå och sköljas i flera watten, tills de blifwa alldeles hwita, hwarefter de sättas på elden med så mycket watten, att det står något mer än öfwer dem; will man i detta spad bestå ett skedblad smör, så är det icke förloradt för smaken. Häruti kokas de nu under låck alldeles mjuka, hwarefter de med sin soppa rifwas genom ett groft durkslag, att allt går sönder; men ingenting förspilles. Emedlertid har man uppkokat söt mjölk, hwilken hälles på denna massa, till den myckenhet och simmighet man åstundar; wällingen sättes å nyo på elden och kokar under jämn wispning ännu en god fjerdedels timma, hwarefter den saltas och är färdig.
Kålrots-wälling.
Korn- eller helgryn läggas aftonen förut i blöt, och sättas sedan på elden i sjöwatten. Då de något kokat, ilägges en eller par söta kålrötter, hälst af den gula sorten; en half stor kålrot till hwar kanna soppa kan wara lagom; men det beror dock hufwudsakligen på rötternas godhet; de skäras i stora klyftor, och då de förlorat sötman, borttagas de. Då grynen börja blifwa mjuka, ispädes mjölk, och wällingen kokar färdig.
Att litet förr än mjölken tillslås, ilägga kålrötter skurna i tärningar eller grofwa strimlor, och lemna dem qwar, brukas äfwen; rötterna gifwa snart sin sötma åt wällingen, men smaka ingen ting för sig sjelfwa; likwäl beror detta
af hwars och ens godtycko. Denna wälling
