till hälften, slås ett godt qwarter ättika deruppå, och då köttet är mört och såsen lagom, upptages det, ett stycke smör lägges då i grytan att jemte något mjöl fräsa, hwarefter köttet åter ilägges, och såsen silas deröfwer. Deruti wändes steken några gånger under bryningen, tills den fått god färg.
Fårbringa med rötter.
Då man will koka soppa på en fårbringa, så kokas köttet icke aldeles färdigt, utan upp tages något förut. Undertiden har man skurit morötter, kålrötter, ärtskockor, potäter, eller gröna spritärter och halfkokat dem i watten. Uti denna stufning lägges nu fårbringan, som deruti fullkokar, och då rötterna afredas, tages af det färska fårfettet som blifwit skummadt af fårsoppan, hwilket brynes med något mjöl och spad af rötterna; grön persilja, stött kryddpeppar och salt ilägges äfwen, och härmed kokar köttet och rötterna ännu något litet, hwarefter det anrättas.
På samma satt förfares äfwen med ett färskt fårlår, på hwilket soppa först blifwit kokadt.
Sylta på Fårhufwud.
Så snart fåren äro slagtade, lägges hufwud och fötter i watten, hwaruti de ligga öfwer natten, upptagas sedan, och ullen afkokas; eller skållas. Derefter klyfwas de, hjernan uttages, och hufwud och fötter ligga åter några timmar i watten. Sedan sättas de på elden i friskt watten, och koka så mycket, att man beqwämligen kan skilja köttet från benen. Detta kött
