marker oxkött till ett wanligt swinhufwud och skäres uti fingers tjocka skifwor, hwilka med en köttklubba tämmeligen wäl klappas. Då hufwudet är så kokadt, att man kan skräda det från benen, rensas det från alla körtlar och skäres i tunna skifwor, tungan flås, och skäres äfwen på längden, eller twärs öfwer, i skifwor. Nu doppas ett tunt kläde i spadet, hwaruti syltan kokat, och utbredes sedan på ert rundt fat; häruti lägges först ett hwarf fläsk, hwaruppå strös fint salt, stött och sammanblandad peppar af båda slagen, något fin ingefära, krossad kummin, lagerbärsblad, hackad rödlök och persilja; deruppå lägges så ett hwarf oxkött, och åter krydder, hwarmed kontinueras till både kött och fläsk äro inlagde; då tillknytes klädet helt hårdt, och lägges i syltspadet, som tillspädes med watten om det icke skulle stå wäl öfwer syltkakan. Den kokar nu under låck en god timma, hwarefter den upptages att kallna; emedlertid spädes syltspadet med något watten och litet ättika, samt saltas efter smak. Så snart det uppkokat, aflyftes det, och hälles i ett kärl att kallna, och då både sylta och spad äro wäl afswalnade, lägges den förra i det senare, och anrättas, skuren i skifwor, med ättika. Salta gurkor och inlagda rödbetor äro ganska goda att äta till denna sylta, som genom oxköttet blifwit mycket tillräckligare. Det feta, som kokat ur både swinhufwudet och syltan, bör efter hwarje kokning noga aftagas, och förwaras till nödigt bruk i hushållet.
Men om man är på landet, där oxkött icke alltid kan hafwas, så bör man först wäl koka
